Min mamma
Ja som en del av er vet så växte jag upp med en mamma som var alkoholist och en frånvarande pappa. Tror att jag var hos min pappa varannan helg, men har inget minne av att jag någonsin kände mig bekväm med det och trivdes där.
När jag var liten så jobbade mamma heltid och drack på helgerna från morgon till kväll. När jag blev äldre och flyttade hemifrån så eskalerade hennes drickande. Hon jobbade på ett litet företag som lades ner och hon blev arbetslös och det gjorde ju att det inte fanns något som hindrade hennes från att dricka.
Hon har kört rattfull och blivit straffad för det, detta visste jag inget om utan hittade papper om det när hon dött. Hon försökte även ta sitt liv två gånger.
Att leva ihop med en alkoholist är inte lätt. Du vet aldrig hur läget är. Du vet aldrig om du kan lita på vad personer säger eller lovar dig och det även i nyktert tillstånd.
Kommer aldrig att glömma när mamma på fredagen efter jobbet lovade att vi skulle åka till stan nästa dag och shoppa. Det var innan jag fick ta bussen själv in till stan, jag kanske var 10-11 år. Jag blir så glad och rusar upp på lördag morgon och frågar: när ska vi åka? Då sitter mamma vid köksbordet med en mugg framför sig, för att jag ska tro att det är kaffe hon dricker, och hennes svar blir: vi ska inte åka!!!!
Den besvikelsen jag kände där och då och vid många andra tillfällen är enorm. Jag litade inte på något hon sa förrän det blev av eller var gjort. Det har gjort att jag även idag har svårt att lita på människor innan jag känner dom. Efter ett tag så vet jag vem jag kan känna tillit till och inte.
Jag träffade min man Thomas och vi fick vårt första barn när jag var 22 år. Kontakten med mamma blev mindre och mindre och det kunde gå 6 månader utan att vi hördes eller sågs. När vi väl pratade i telefon eller träffades så handlande allt om henne. Hon hade inget intresse av vare sig mig eller sina barnbarn. När jag berättade något om mig eller barnen så avbröt hon och pratade om sig själv istället.
När hon ringde visste jag aldrig i vilket skick hon skulle vara. Ibland var hon nykter, men ofta onykter och grät nästan alltid i telefonen. Ja sa även till henne att aldrig ta kontakt med mig i onykter tillstånd men det struntade hon i.
Till slut kände jag att jag inte mådde bra av att ha kontakt med henne. Jag skrev ett brev och förklarade och berättade om hur jag kände och mådde.
Efter ett tag kom det ett svar tillbaka och det var inget snällt svar. Jag blev så ledsen och storgrät. Hon skrev bland annat att det var mitt fel att vi inte hade kontakt längre. Det gjorde så ont och jag trodde på det. Mamma är alltid mamma och det mamma säger tror vi på. Detta gick jag och bar på i många år.
Mamma dog år 2000 strax innan hon skulle fylla 59 år och jag känner att det var det bästa för henne. Hon mådde inte bra och var elak mot andra. Hon hade levt klart och behövde få frid. Det var en sådan lättnad när hon dog. (Hon dog i lungcancer. Min pappa dog 2007 i hjärtfel.)
På mammas begravning träffade jag en väninna till mamma. Hon berättade för mig att hon många gånger sagt till min mamma: du har bara en dotter, var rädd om henne. Där och då förstod jag att det inte var mitt fel att vi inte hade kontakt. Är så tacksam att Anita kom på begravningen och berättade det för mig. Annars kanske jag fortfarande hade känt skuld över det.
Jag vet att min mamma alltid har älskat mig och hon har också sagt det till mig ofta, ofta. Men det är inte alltid vi mår bra av att ha kontakt med våra nära och kära. Det är inte lätt att berätta för en närstående att vi inte mår bra vid kontakt. Men det är viktigt för oss själva att vi gör ett val som känns bäst för oss själva.
Jag vet varför min mamma drack och det är på grund av något som ingen ska behöva utsättas för. Men det är ändå ingen ursäkt varför hon behandlade mig som hon gjorde.
Känner du att du behöver prata med någon om detta eller något annan så finns jag här.
Kram Vendela
Andra inlägg
