30 år

Idag är det 30 år sen Thomas och jag träffades. Vi träffades på Lenas 20 års fest och jag är väldigt glad och tacksam för att jag blev bjuden på den festen. Jag och mina kompisar kände inte Lena utan det var en annan tjejkompis till oss som kände henne som bjöd oss. Just nu när jag skriver det så känns det lite mysko men så var det i alla fall. 

Thomas var annorlunda mot andra killar jag träffat. Han var väldigt mjuk, omtänksam och uppmärksam och jag blev kär direkt. Allt gick väldigt fort vi förlovade oss efter fyra månader och flyttade ihop. Allt kändes rätt så varför två hyror. Blev även gravid efter sju månader och tvekade inte en sekund. Allt var så rätt. Nu när jag tänker på det så, tänker jag, hur vågade vi. Men allt gick bra och jag tror att allt var meningen från början. 

Såsom Lisa Ekdahl sjunger i Vem vet? Det är en saga i sig att vi funnit varann och Var vårt möte redan bestämt innan vi fötts? Precis så känns det för mig.

Det har naturligtvis inte alltid varit en dans på rosor utan vi har haft våra kriser. Men vi har alltid varit övertygade om att det är vi som ska leva ihop och vi har kämpat oss igenom det och jobbat på det.

Vi fick våra barn när vi var unga, 22 år, och ganska tätt, Marcus kom 1988, Kevin kom ca 19 månader senare 1990 och Pauline kom ca 20 månader senare 1991. Men det är något vi aldrig har ångrat. När dom var små lekte dom alltid ihop och var vi på semester hade dom alltid varandra, även när dom kom upp i åldern och inte ville vara på fritids längre när det var sommarlov så var det en trygghet att veta att dom hade varandra när vi var på jobbet. 

För mig kändes det också bättre att vara hemma ett längre tag med barnen och sen börja jobba och inte hatta fram och tillbaka. 

Det tog några år för Thomas att fria, jag gjorde det en gång men då sa han bara, det där tar jag hand om. Så det vara bara att vänta och i augusti 1993 friade han och vi gifte oss året därpå i augusti 1994. Det var en mycket speciell känsla och trots att vi varit tillsammans i sju år och hade tre barn tillsammans så kändes det som att vi kom ännu närmare varandra.Vi gjorde något stort och fint tillsammans. 

Vi har som sagt haft våra kriser lite då och då, både mindre och lite mer allvarliga. Men vi älskar varandra och vill verkligen fortsätta vårt liv tillsammans. Så nu när vi är äldre och klokare så tar vi tag i problemen mer direkt och går inte och surar eller irriterar oss och det känns så skönt. Bara ut med det, inget att förlora på det. Jag känner mig alltid trygg med Thomas, kan alltid vara mig själv med honom och berätta hur jag känner och upplvever saker. Det är ju inte alltid han förstår mig men det är ju så det är med manligt och kvinnligt. Vi förstår inte alltid allting.

Det är väldigt viktigt att vara ärliga mot varandra men även mot sig själv. Viktigt att kunna lita på varandra och våga visa hur man mår och känner. Även ge varandra utrymme till att göra saker även på egen hand. 

Vi har pratat några gånger om att förnya våra löften men inte hittat rätt tillfälle. Men i somras när vi hade vår gemensamma 50-års fest gjorde vi det. Vi kallar det för att vi fördjupade våra löften. Det gamla kvarstår och efter nästan 30 år talar vi om för varandra igen att vi vill fortsätta att älska varandra livet ut.

Så tack Thomas att jag får vara en del av ditt liv och jag ser fram emot många kärleksfulla dagar, veckor och år tillsammans med dig.

Älskar dig.

Puss Vendela

 

 

 

20 mar 2017

Nyhetsbrev och gästbok:

klart.se