Samtal i grupp
När jag blev utmattad och sjukskriven oktober 2001 så fick jag gå i terapi. Det började med några enskilda samtal men sen blev det gruppterapi. Jag var väldigt negativ till det och kände mig inte alls bekväm med det och förstod inte vad jag gjorde där och vad jag kunde tillföra. Här kom mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla in.
Terapeuten som heter Tommy hade förklarat att om man ville sluta gå i gruppen så skulle jag själv säga det vid en gruppträff. Jobbigt! Men efter tre gånger så hade jag bestämt mig, jag ville inte gå kvar och fick säga det där och då till alla i gruppen. Reaktionen jag fick då var jag verkligen inte beredd på. Flera sa; ska du sluta, nej gör inte det, du som har så mycket att tillföra, jag var helt oförberedd på detta och började fundera på om mitt beslut var rätt.
Så jag gick hem och funderade på vad var det som hänt och efter en hel del tänkande fram och tillbaka så ändrade jag mig och började i grupp igen och det har jag aldrig ångrat. Jag gick först i en grupp där deltagare kom och gick, lite olika på när man börjat, tror jag gick i 18 veckor. Efter ett tag så fick jag frågan om att gå med i en långtidsgrupp på ett år och med samma deltagare hela tiden och det ville jag naturligtvis.
Så jag kan verkligen rekommendera att gå samtal i grupp.
Helt plötsligt så är du inte ensam med de tankar, oro eller bekymmer du har inom dig. Det finns någon annan som känner och har varit med om liknande.
Som för mig, det var inte många jag hade berättat för att min mamma var alkoholist, för jag skämdes. Det var först när hon dog som jag kunde säga det till i stort sett vem som helst. Där i gruppterapin så var det minst tre stycken som hade en förälder som var alkoholist. Skönt att få uppleva att du inte är ensam men också så skrämmande att det är så många som drabbas.
När du är utmattad så händer det saker med kroppen som du kanske inte känner igen och då är det också väldigt skönt att kunna dela det med någon annan som vet hur det känns. Jag hade väldigt ont i mina armar och hade till och med svårt att hänga tvätt och fick även sitta med kuddar under armarna när jag satt i soffan för dom kändes som blyklumpar, när jag åt tappade jag mat och jag kunde börja hälla innan glaset var framme vid munnen. Barnen undrade vad jag höll på med och jag skämdes.
Jag har kokat potatis sen jag var 9 år och helt plötsligt så hade jag ingen aning om hur lång tid potatisen skulle koka. Det var helt borta. Jag skulle fylla i en blankett och fick då fråga min äldsta son hur gammal han var. Min dotter frågade; varför frågar du det mamma och jag skämdes då med och sa, jag bara skojade lite.
Så allt det som händer med dig vid en sjukdom eller annat är väldigt skönt att kunna dela med andra som varit i ungefär samma situation. Vi kunde till och med skratta åt det tillsammans och det är väldigt förlösande att förstå att det inte är någon fel på dig, det är kroppen som talar om för dig att nu är det dags att ta det lugnt och ändra ditt beteende.
När jag sen började min utbildning på Lifecap hösten 2013 så jobbade vi även där i grupp. Så bra och du lär dig så mycket om dig själv och andra.
Så min plan är att till hösten starta en eller två samtalsgrupper. Kommer att återkomma med mer info inom några veckor men känner du redan nu att du vill vara med i en grupp eller vill höra mer så bara hör av dig.
Önskar dig en härlig dag.
Kram Vendela
Andra inlägg
