Piller eller ett äkta liv?

Har skrivit om tabletter tidigare men känner att jag behöver skriva om det igen.

 

När jag rasade ihop oktober 2001 så kände jag att jag ville ta emot all hjälp kan kunde få för att inte må så som jag gjorde då. Ville inte vara i det dåliga måendet.

Innan jag rasade ihop så pratade jag med min läkare om mitt mående, kommer idag inte ihåg hur långt innan det var, men det kan ha varit ca 6 månader. Då sa hon till mig att jag måste förändra mitt liv. Det var allt hon sa och jag började fundera på hur ska jag förändra mitt liv. 

Jag jobbade för ekonomins skull, mina tre barn kunde jag inte välja bort, jag tränade för att må bra, städa, tvätta, handla med mera är ju sånt som hör livet till. Så vad skulle jag förändra. Jag förstod inte och det var ju därför det till slut gick som det gick. Jag trodde att de var allt det yttre som stressade mig och förstod inte att det var insidan jag skulle jobba med. 

Så jag började ganska snabbt, efter att jag rasat ihop, att äta depressionstabletter. Jag hamnade djupt ner i en utmattningsdepression och det var så tungt att jag inte ville leva längre. Det var inte så att jag egentligen ville dö men ville inte må så dåligt längre. 

Jag gick hos kurator, terapeut, gruppterapi, samtal med min läkare, jag fixade de dagliga sysslorna hemma och jag orkade även träna. Blev natruligtvis någon bättre av medicinen men det löste ju inte problemet. Det fanns ju fortfarande kvar på insidan. Jag fortsatte att äta tabletter, träffa min läkare, fortsatte i terapi men inget blev ju egentligen så mycket bättre. 

Efter att jag ätit tabletter i ca 8 år och bytt sorter några gånger så valde jag att sluta på eget val. När jag skull börja äta tabeltter så fick jag berättat för mig att dessa tabletter är inte beroendeframkallande. Ok, det kändes ju lungt. Men då undrar jag varför jag mådde så dåligt när jag började trappa ner? Jag gjorde det väldigt långsamt, tyckte jag i alla fall, nedtrappningen höll på i ca 8 månader. 

Jag har full förståelse för att vi behöver äta piller vid väldigt dåligt mående. Men det är verkligen inte lösningen på problemet och det ska inte ätas i flera år. Jag är väldigt besviken på att ingen ville hjälpa mig på annat sätt än att bara byta sort för att hitta en lösning på mitt mående. Tänk att äta piller i 8 år och inget händer.

Har även varit på psykmottagningen och när jag sa att jag var trött så sa han: du är trött, du behöver sova och ville ge mig sömntabletter. Det var hans svar på min trötthet. Men jag ville inte det, för det vet jag är peroendeframkallande. Han tjatade så mycket om det att jag till slut gav med mig, orkade inte stå emot till slut. Första natten med sömntabletter vakande jag som en zombie och var det resten av dagen. Då tänkte jag aldrig mer och gick heller inte tillbaka dit. 

När du börjar äta piller så behöver du också börja jobba med insidan. Försök också att inte äta för länge. Har hört flera säga, nu mår jag bra och så äter dom piller. Väldigt galet tycker jag.

Det tog mig ända till hösten 2013 innan jag lyckades träffa rätt för min förändring av mitt liv. Det var när jag började min utbildning på Lifecap. 

Efter det har jag förändrat mycket inom mig själv och mitt liv, så jag vet att det är möjligt till en förändring. Från att ha varit så nere som att inte vilja leva längre och nu vara här och älska livet.

Så med vilja och hjälp så går det och behöver du hjälp så finns jag här och hjälper och stöttar dig på din resa till ett bättre liv.

Så vad väljer du? Piller eller ett äkta härligt liv?

Kram Vendela

8 jun 2017

Nyhetsbrev och gästbok:

klart.se